VID SPELEN
En dag vid Colosseums spel
Morgonjakter, avrättningar mitt på dagen, gladiatorer på eftermiddagen – formen på en dag vid spelen, publiken sorterad efter rang, och det stora soltaket som skuggade dem.
Check dates and availability ↗Formen på en dag
En dag i Colosseum följde ett ungefärligt program, och att känna till det hjälper dig föreställa dig byggnaden i bruk snarare än i ruiner. Morgonen inleddes vanligtvis med venationes, djurjakterna och uppvisningarna. Kring middagstid kom det dystraste avsnittet – offentliga avrättningar, ofta av dömda brottslingar, iscensatta för publiken medan många åskådare tog en lunchpaus. Eftermiddagen förde sedan med sig huvudnumret publiken egentligen kommit för: gladiatorstriderna, munera, utkämpade i matchade par mot en kulmen. Hela skådespelet var gratis, finansierat av en kejsare eller ämbetsman som sökte folkets gunst, och kunde pågå en enda dag eller, vid ett stort tillfälle, många dagar i följd. Det var i praktiken en hel dags storslagna underhållning, med noga tempo från djur till blod till stjärnstridsmännen.
Djurjakterna
Morgonens venationes var skådespel av exotiskt slaktande i en skala som är svår att föreställa sig idag. Djur skeppades till Rom från hela den då kända världen – lejon och leoparder från Afrika, björnar från norr, krokodiler, strutsar, till och med elefanter – och jagades antingen av beväpnade specialister som kallades venatores eller sattes att strida mot varandra. Utstuderade kulisser kunde hissas upp från hypogeum för att förvandla arenan till en skog eller ett klippigt landskap för uppvisningen. Antika källor uppger enorma mängder djur som dödades vid de stora invigningsspelen och senare festligheter; siffrorna kan mycket väl vara överdrivna, men aptiten för den här sortens föreställning, och dess kostnad, var med säkerhet enorm. Efterfrågan på djur var så stor att den tros ha decimerat vilda djurbestånd i delar av imperiet.
Femtiotusen människor, placerade efter rang
Colosseum rymde inte bara en folkmassa; den sorterade en. Det romerska samhällets hierarki kartlades direkt på läktarna. Kejsaren och vestalinnorna hade de bästa platserna vid arenans kant; senatorerna satt på den lägsta nivån, nära handlingen, ibland på sina egna namngivna platser; bakom och ovanför dem kom riddarna, sedan vanliga manliga medborgare, och högst upp av alla, längst från arenan, kvinnor och de fattigaste. Numrerade ingångar, trappor och passager – vomitoria – kanaliserade effektivt varje biljettinnehavare till rätt sektor, så att en fullsatt läktare kunde inta sina platser, och senare tömmas, med slående snabbhet. Att sitta i Colosseum var att se, med en blick, exakt var man stod i själva Roms ordning.
Velarium: det stora soltaket
Mot den romerska solen hade amfiteatern ett anmärkningsvärt svar: velarium, ett väldigt indragbart soltak som kunde dras ut över läktarna för att skugga åskådarna. Rader av stenkonsoler och fästen högt uppe på ytterväggen, fortfarande synliga idag, höll masterna och riggen som bar upp det. Att sköta detta enorma tak av segelduk och rep var enligt uppgift en uppgift för en avdelning sjömän från den kejserliga flottan i Misenum, män skickliga i att hantera stora segel på höjd. Exakt hur fullständigt velarium täckte arenan, och precis hur det sköttes, är delvis rekonstruerat snarare än säkert, men att ett stort soltak existerade är väl belagt. Det är ytterligare ett tecken på hur allvarligt Rom tog sina åskådares komfort.
Att hålla publiken nöjd
Spelen var politisk teater lika mycket som underhållning, och kejsarna hanterade publiken med omsorg. Fritt inträde var bara början: det förekom enligt uppgift utdelning av mat, och polletter kastade ut till publiken – missilia – som kunde bytas mot priser från mat till, vid frikostiga tillfällen, betydligt mer. Arenan var också en av de få platser där vanliga romare och kejsaren stod ansikte mot ansikte, och publiken använde den för att göra sina känslor kända, jubla, häckla, och till och med pressa kejsaren att skona en favoritstridsman eller rätta till ett missförhållande. En härskare som läste stämningen väl vann välvilja; en som ignorerade publiken, eller visade feghet eller grymhet vid fel tillfälle, kunde få betala för det i rykte.
Synerna, ljuden och dofterna
Det är värt att försöka föreställa sig den sinnliga verkligheten, för den tysta ruinen ger ingen antydan om den. Tiotusentals röster vrålade, flämtade och skanderade; trumpeter och ett vattenorgel markerade händelserna; sanden krattades mellan drabbningarna, ibland fräschades upp med doft för att maskera det dagen spillt. I hettan, under soltaket, packade axel mot axel, åt publiken, spelade på utfallen och följde favoritstridsmän som fans följer idrottare idag. Sjömän skötte riggen ovanför, djur vrålade från luckorna, och under allas fötter kokade hypogeum av osynligt arbete. Att stå på arenagolvet idag, i tystnaden, är det närmaste du kan komma det försvunna oväsendet – och att veta vad som en gång fyllde tystnaden är det som gör den tomma ovalen extraordinär.